Kroppen som jag hatar och älskar (TW)
Vill inleda med att detta inlägg nog kan vara väldigt triggande för många då just allt som har med kroppen kan vara känsligt. Så om du känner att samtal runt kroppen bara ger dig ångest, skippa detta inlägg och kom tillbaka när nästa inlägg dyker upp!
Det finns inte en endaste del på min kropp som jag inte har hatat. Varendaste liten del och vrå av min kropp har jag någon gång haft komplex över. Varje dag matas jag som du men bilder, videos och ord om hur våra kroppar bör se ut. Hur en hälsosam kropp ska se ut. Men vårt värde ligger inte i en siffra på vågen.
Jag har många gånger tidigare funderat på att kräkas upp maten för att jag ville bli smalare. När jag var yngre hade jag till och med en idé om att om jag hade en ätstörning ett tag skulle jag kunna bli smal och sen börja äta som vanligt igen, för jag var inte så påläst då om vad en ätstörning, som anorexia faktiskt innebär.
Jag hade en period i början av gymnasiet då jag tränade i stort sätt varje dag. Visst detta vore inte ett problem för en elitidrottare men det är jag långt ifrån. Kroppen behöver återhämta sig. Att träna sex dagar i veckan och på den sjunde stretcha en himla massa är inte bra för kroppen, jag gjorde det inte heller av rätt anledningar. Det blev maniskt. Detta resulterade efter en tid i muskelbristning och träningsförbud.
De senaste arton månaderna har jag ätit p-piller. För några veckor sedan upptäckte jag att jag gått upp tio kilo. Detta satte en käpp i huvudet. Jag säger inte att alla tio kilo beror på mina p-piller och det är naturligtvis helt naturligt att en går upp i vikt i loppet av ett och ett halvt år. Det är det som också gör mig så frustrerad, att jag ibland själv fastar på värdet av siffran.
Folk säger att vi måste sluta kalla andra för tjocka, men jag säger nej det är inte det som är problemet. Problemet är snarare att vara tjock har fått en negativ betingning. Det är det jag vill ändra på, att vara tjock ska vara precis lika mycket en komplimang som att säga till någon att den är smal.
Jag vet också att det finns många som har så mycket komplex för att de är ”för smala”. Men vadå "för smal"? Det finns inget för smal och det finns inte för tjock. En kropp är bara en kropp, kan det inte få vara det? Tänk på hur mycket vi har att tacka våra kroppar för! Kanske är det snarare våra tankegångar vi ska skälla på istället för våra fantastiska kroppar.
Jag har absolut aldrig haft problem med fetma. Inte heller har jag varit underviktig. Jag har väl i stort sätt alltid legat på vad som kallas för normalvikt. Vadå normalvikt? Bara det är ett så konstigt uttryck. Trots det har jag tappat räkningen hur många gånger jag fått höra så många kommentarer om min kropp.
”Dina lår är tjocka som trästammar”
”Dina bröst är små som krusbär”
”Du har visst blivit lite mullig i ansiktet sen vi sågs sist”
”Fint med lite fett på magen” *i ett mycket ironiskt tonfall*
Listan kan fortsätta i en evighet. Det är sådana kommentarer som än idag kan ringa i mitt huvud. Att folk tror att det har den rättigheten att kommentera andras kroppar? Du har aldrig rätt att kommentera någon annans kropp.
Idag har jag en bättre och hälsosammare syn på träning och min kropp. Jag går till gymmet då och då och mår alltid så himla bra efter ett träningspass, jag har saknat den känslan. Jag tränar inte längre för att försöka gå ner i vikt. Jag tränar för att må bra.
Jag säger inte att komplexen är bortblåsta och att jag älskar min kropp varje dag. Jag tycker inte ens om min kropp varje dag. Men jag tycker det måste få vara okej att inte göra det också! Precis som en visa dagar kan bli galen på ett syskon, förälder eller vän så måste väl en ibland få känna att en inte älskar sin kropp precis varenda vaken sekund av varje dag. Kanske inte bästa liknelsen men tycker ändå den lyfter fram min poäng. För det känns som det har varit trenden på sistone, att en ska älska allt som har med ens kropp att göra, varenda liten vrå och del. Det ultimata vore förstås om en kunde göra det. Stort grattis till er som uppriktigt gör det, MEN, det får inte bli ytterligare en grej som blir en ångestfaktor. ”Jag älskar min kropp som den är bara för att en bör göra det.” Jag tycker inte om varenda del av min kropp, men jag kan åtminstone säga att i helhet är min kropp, precis som din riktigt jävla bra!! Och kom ihåg, ditt värde ligger inte i en siffra på vågen.
Relaterat:
men duuuu, vilken underbaring du är. Kommentarerna du fått höra är förövrigt så jävla upprörande, really? Vad är felet på folk? Hursomhelst så sitter ju dessa tankar/komplex i huvudet så jag vet att det inte hjälper att jag säger att JAG tycker du är fantastiskt vacker och så himla fin. Verkligen. Jag önskar bara vi alla kunde lägga den energin vi lägger på kropp/kalorier/träningstankar på något användbart. Förstår du vilka stordåd vi skulle uträtta? <3 ps. Tenta gjord så snart snart hoppas jag du vill visa mig nått av alla mysiga södercaféer du verkar ha koll på!