En rädsla för män
Jag får en notis från Aftonbladet. Det har skett två våldtäkter under natten på Bråvalla festival. Det värsta är att jag inte ens blir förvånad. För detta händer hela tiden. Den sista meningen i artikeln lyder "Totalt har nu tre våldtäkter och nio sexuella ofredanden anmälts under Bråvalla festivalens två första dagar." Det är sjukt. Men det är sjukare att siffrorna inte chockerar mig.
I Sverige begås det ungefär 700 våldtäkter per vecka. Det är 100 våldtäkter per dag. Ungefär 4 våldtäkter i timmen. 120 av dessa våldtäkter anmäls. 25 av dem leder till åtal. Endast 3 förövare blir dömda. (KÄLLA)
Jag var nio år första gången jag blev riktigt rädd för en man. Eller jag var nio år första gången jag har ett starkt minne av det, innan hade jag väl inte riktigt förstått, jag hade varit skyddad från tanken av att vara rädd för män. Jag hade precis haft dansrepetition i Storkyrkan och satt och vänta på min mormor utanför vårt gamla lägenhetshus. Det är sommar men mörkret har hunnit lägga sig över Stockholm. Efter ett tag kommer en man, han måste varit runt femtio eller sextio år, fram till mig. Han startar upp en konversation, frågar om jag vet hur maten på restaurangen i huset är och jag svarar honom. Samtidigt får jag ett sms av min mormor som säger att vi möts i Slussen istället. Jag reser mig upp och börjar gå, han följer efter. Han börjar fråga mer personliga frågor "Vart bor du? Hur gammal är du? Vilken skola går du på?" Naiv som jag var i den åldern svarade jag på hans frågor, ingen varningsklocka ringde i nio åriga Emelies huvud än. "Jag bor på Södermalm. Jag är nio år. Jag går på Storkyrkoskolan." Detta fortsatte ett tag tills följande mening kom ur hans mun med ett äckligt flin klistrat i ansiktet "När man är nio år som du, har man hår på fittan då?" Nu blev jag rädd. "Jag vet inte" fick jag hur mig och så sprang jag därifrån med gråten i halsen in på Pressbyrån. Jag stannade där ett tag tills jag kände mig säker på att han hade försvunnit och sen gick jag så fort mina korta små ben orkade till mormor som stod och väntade i Slussen. Dagen efter kom pappa och mamma hem och jag berättade för dem om manen som hade följt efter mig. Men jag skämdes att jag hade svarat på hans frågor om min ålder och vart jag bodde och ljög och sa att jag hade ljugit för honom också. Pappa gjorde en polisanmälan, men det var svårt för dem att göra något åt saken. Jag vill inte ens tänka på vad han kanske hade försökt sig på om jag inte hade gått på den folktäta vägen hem utan hade tagit den väg hem som var lite mer folktom vid denna tid, som jag oftast tog.
Jag är elva år och har tagit tunnelbanan hem från fritids. När jag kommer upp vid spärrarna blockerar två unga killar min väg, jag är fast. Jag kommer inte ens ihåg vad de sa, men jag kommer ihåg att de var påträngande och obehagliga. Ingen gjorde något. Till slut lyckas jag tränga mig förbi och springer hem.
Dagligen får jag som tjej utstå kommentarer och busvisslingar från främmande killar och män. När jag är ute och dansar med mina vänner finns det nästan alltid någon kille som försöker "grinda" en, eller någon sliskig typ som stöter på en och blir förbannad när en säger nej, vissa fortsätter att följa efter en under kvällen. Jag får kommentarer på sociala medier som jag raderar så fort de upptäcks.
När ska detta få ett slut? När ska jag som tjej slippa kika över axeln var femte sekund när jag är på väg hem själv i mörkret för att vara säker på att ingen följer efter. När ska jag få börja känna mig tillräckligt trygg för att strunta i att gå med nycklarna hårt hållna mellan fingrarna och en app aktiverad som skickar ett sms till pappa med platsen jag befinner mig på om något skulle hända. När ska jag slippa vara rädd för män?
I Sverige begås det ungefär 700 våldtäkter per vecka. Det är 100 våldtäkter per dag. Ungefär 4 våldtäkter i timmen. 120 av dessa våldtäkter anmäls. 25 av dem leder till åtal. Endast 3 förövare blir dömda. (KÄLLA)
Jag var nio år första gången jag blev riktigt rädd för en man. Eller jag var nio år första gången jag har ett starkt minne av det, innan hade jag väl inte riktigt förstått, jag hade varit skyddad från tanken av att vara rädd för män. Jag hade precis haft dansrepetition i Storkyrkan och satt och vänta på min mormor utanför vårt gamla lägenhetshus. Det är sommar men mörkret har hunnit lägga sig över Stockholm. Efter ett tag kommer en man, han måste varit runt femtio eller sextio år, fram till mig. Han startar upp en konversation, frågar om jag vet hur maten på restaurangen i huset är och jag svarar honom. Samtidigt får jag ett sms av min mormor som säger att vi möts i Slussen istället. Jag reser mig upp och börjar gå, han följer efter. Han börjar fråga mer personliga frågor "Vart bor du? Hur gammal är du? Vilken skola går du på?" Naiv som jag var i den åldern svarade jag på hans frågor, ingen varningsklocka ringde i nio åriga Emelies huvud än. "Jag bor på Södermalm. Jag är nio år. Jag går på Storkyrkoskolan." Detta fortsatte ett tag tills följande mening kom ur hans mun med ett äckligt flin klistrat i ansiktet "När man är nio år som du, har man hår på fittan då?" Nu blev jag rädd. "Jag vet inte" fick jag hur mig och så sprang jag därifrån med gråten i halsen in på Pressbyrån. Jag stannade där ett tag tills jag kände mig säker på att han hade försvunnit och sen gick jag så fort mina korta små ben orkade till mormor som stod och väntade i Slussen. Dagen efter kom pappa och mamma hem och jag berättade för dem om manen som hade följt efter mig. Men jag skämdes att jag hade svarat på hans frågor om min ålder och vart jag bodde och ljög och sa att jag hade ljugit för honom också. Pappa gjorde en polisanmälan, men det var svårt för dem att göra något åt saken. Jag vill inte ens tänka på vad han kanske hade försökt sig på om jag inte hade gått på den folktäta vägen hem utan hade tagit den väg hem som var lite mer folktom vid denna tid, som jag oftast tog.
Jag är elva år och har tagit tunnelbanan hem från fritids. När jag kommer upp vid spärrarna blockerar två unga killar min väg, jag är fast. Jag kommer inte ens ihåg vad de sa, men jag kommer ihåg att de var påträngande och obehagliga. Ingen gjorde något. Till slut lyckas jag tränga mig förbi och springer hem.
Dagligen får jag som tjej utstå kommentarer och busvisslingar från främmande killar och män. När jag är ute och dansar med mina vänner finns det nästan alltid någon kille som försöker "grinda" en, eller någon sliskig typ som stöter på en och blir förbannad när en säger nej, vissa fortsätter att följa efter en under kvällen. Jag får kommentarer på sociala medier som jag raderar så fort de upptäcks.
När ska detta få ett slut? När ska jag som tjej slippa kika över axeln var femte sekund när jag är på väg hem själv i mörkret för att vara säker på att ingen följer efter. När ska jag få börja känna mig tillräckligt trygg för att strunta i att gå med nycklarna hårt hållna mellan fingrarna och en app aktiverad som skickar ett sms till pappa med platsen jag befinner mig på om något skulle hända. När ska jag slippa vara rädd för män?
Hej! Idag kikar jag in på din blogg för första gången, klickade in här då du kommenterat hos Sandra/Atilio :) Först vill jag bara säga att din header är så himlans fin! Och sen vill jag säga heja dig, för att du skriver om detta viktiga!